Känner sån himla sorg inom mig, vet inte vart jag ska ta vägen! men samtidigt helt tom. Ena studen sprutar det tårar och andra studen (nu) är jag tom och de känns omöjligt att fälla en ynka tår! Morfar/Farfar/Pappa/son/man, min, våran Henrik är inte i livet längre. Sköterskorna sa att han hade bara somnat in, nu är de slut på lidandet för han. Skönt känns de om man tänker så! men ändå så jobbigt att tänka att han egentligen hade kunnat leva 20 år till om han hade fått slippa denna skiten.. Han är blev 62år.

min kropp fattar att han har gått bort, för de känns inte lika dant som vanligt innom mig, men mitt sinne är de tvärtom i. Mitt huvud bara vägrar att förstå att de är sant! han har inte gått bort, inte på mormors födelsedag. Imorgon vaknar jag och allt är som vanligt! Visst jag fattar vell, men jag vill inte fatta! Du kommer alltid finnas hos mig, alltid!

 

Jag älskar dig Morfar, vi ses i nangiala!<3