hur kan jag vara så jävla glad men samtidigt så jävla con-FUCKING-fused... varför ligger jag ens här och varför lägger jag ens ner energi på att överväga fram och tillbaka. jag vet att jag inte kommer komma fram till något ändå, och varför i hela friden skriver jag detta i min blogg, när jag inte ens vet själv varför.

kanske dags för mig att bara tänka på mig? sluta känna mig så jävla fast, för det är jag inte egentligen.. ingen är så beroende av min närvaro (även om det hade vart fint att känna sig behövd).. börja tänka på vad som gör mig glad och mina drömmar (stockholm)... jag vet att jag utan tvekan skulle stuckit dit om jag bara fick jobb där (läs: utan tvekan)...