har egentligen ingenting att skriva alls, vet inte ens varför jag egentligen ens gick in här. kärlek suger iallafall och jag mår inte bra, det gör ont i mitt bröst, som om någon precis skurit upp mig och slitit ut mitt hjärta, stampat och spottat på det för att sedan sätta tillbaka det som om inget hänt. Men något har hänt och jag känner det. Joan hände. fattar inte ens hur jag lät mig själv att ge bort det mest ömtåliga, som går att ge bort, till honom. att jag ens kunde ge det till någon igen. för att sätta själva händelseförloppet i ord så tänk er att ni är ute och går med en väldigt lekfull, stor och smått galen hund. du går där helt upptagen med dina tankar att du inte märker att en boll kommer swishande förbi, hunden ser bollen såklart och drar i väg med all sin kraft för att fånga den, du strätar emot så gott det går men för att inte ramla och slå dig släpper du kopplet. precis så var det när jag såg Joan, fast bollen var Joan, hunden var mitt hjärta och den som höll i kopplet var min hjärna.

förstår ni vad jag menar eller låter det helt orimligt? either way så är jag ensam, utan honom och jag kan inte göra något åt det alls.